Så här blir 2018 – om du frågar mig

Så var det nytt år igen. Och som jag brukar säga i mina föreläsningar nuförtiden: aldrig har det varit så svårt att förutsäga vad som kommer att hända framöver som nu. Inom så många områden går utvecklingen snabbt, och ofta ganska oförutsägbart:  digitalisering, migration, klimat, delningsekonomi, cirkulär ekonomi, ojämlikhet, livsstilar etc. Och många av utvecklingstrenderna samverkar och gör framtiden än mer svårfångad.

Framlidne sociologen Zygmunt Baumann pratade om flytande modernitet. Inget i samhället är beständigt – identiteter, relationer och institutioner förändras kontinuerligt. Vi befinner oss i en modern tid, där allt mer är avreglerat, allt mer privatiserat, och där allt mer flyter i en värld av kommersiella, konkurrerande aktörer.

Många saker kan hända under 2018. Kanske kommer Trump att tvingas avgå? Den nyligen släppta boken Fire and Fury kanske bidrar till hans fall? Och blir det nån Brexit under 2018? Och vad händer i det svenska valet?

För framtiden är nog den nya klimatlagen det kanske allra viktigaste. Den är antagen i bred politisk majoritet – och oavsett regering kommer den att ha en vikt liknande budgeten. Om knappt 30 år ska Sverige inte ha några nettoutsläpp till atmosfären, och om 12 år ska utsläppen från transportsektorn ha minskat med 70 procent jämfört med 1990.

Att det verkligen skall hända något styrs av ett klimatpolitiskt ramverk liknande det statsfinansiella. Vart fjärde år skall regeringen ta fram en klimatpolitisk handlingsplan, och varje år redovisa resultatet i budgetpropositionen. Ett klimatpolitiskt råd ska granska resultaten.

Som ett modernt, innovativt välfärdsland ger detta stora möjligheter för Sverige att visa hur man kombinera radikalt minskade utsläpp med hög välfärd. Och dessutom ger lagen stora möjligheter för näringslivet, den erbjuder förutsägbarhet och stabilitet. Olika former av styrande skatter är ibland nödvändiga, men kombinationen ny teknik och marknad är ofta mycket effektiva.

När det gäller transporter så kommer säkert hajpen kring de självkörande bilarna att fortsätta, och här är nog det viktigaste att städer och regioner funderar över vad vi vill med dessa. Svaret tycks ju vara självkörande bilar – men ingen har ju svarat på vad som egentligen är frågan? Om de inte skall de medverka till ökat antal fordonskilometer och trängsel behöver en stor del av dem vara delade. Och det är nu som det offentliga behöver fundera på hur vi kommer dit.

Under året kommer vi få ett beslut om höghastighetståg. Efter diskussioner förstår nästan alla partier vinsterna med en sådan satsning: ett effektivt, hållbart transportsystem, utveckling i orterna längs linjerna, bostadsbyggande etc.

Sen vid halvårsskiftet så kommer ju bränslebytet och bonus-malus att träda i kraft. Bilhandlarna räknar med att det blir högkonjunktur före halvårsskiftet för stora feta utsläppsbilar, och efter halvårsskiftet för de som vill vara med hållbara. I vilket fall är det bra att vi får denna styrning mot större fossilfrihet.

Regeringen tycks också vara intresserade av att underlätta för transport som tjänst. Idag är alla aktörer mycket vilsna i frågan. Samtrafikens hajpade projekt med det käcka namnet Swedish Mobility Program verkar ha gått i graven för att kollektivtrafiken inte förstår hur de skall förhålla sig. Så här behövs definitivt hjälp.

Skulle man önska något mer så är det att alla tidningar som är fyllda av resereportage kompletterar dem med data om de utsläpp som en resa generar.

Och slutligen, en fråga som inte handlar direkt om trafik. Den ökade ojämlikheten såväl i städer, som mellan stad och land, måste vi börja arbeta med. Richard Floridas intressanta bok The new urban crisis, och det index NUC-index, som han och i Sverige Charlotta Mellander jobbat med, visar ju tydligt på behovet att ta i denna fråga. I många svenska städer är inkomstfördelningen (före transfereringar) lika ojämn som i Rwanda, Guatemala, Peru, Gabon och Qatar. Och som tidigare forskning visat ger inte detta ett bra samhälle.

Så vi har en del att arbeta med även 2018. Och det kommer att kräva två saker: samverkan och visioner. Att vi måste samverka för att få saker att hända blir allt mer uppenbart. Och att vi har mål 17 bland de globala hållbarhetsmålen som handlar om detta understryker detta. Och nu behöver vi visioner som beskriver en framtid som vi längtar efter. Det blir min uppmaning till politikerna. Vi du vinna valet, sluta gnälla på dina motståndare – presentera en vision som får folk att längta!

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *