Conny och Felicia följer ett spår – och hamnar på olika ställen – del 1 ”Brandvägg”

I vår bok 2038 – på spaning efter den tid som nalkas, som vi gav ut till Trivectors 25 årsjubileum 2012 skrev jag en text om framtidens transporter, illustrerad av en dystopi, en utopi och en diskussion om dessa.

Jag kommer nu att publicera denna text här som tre olika inlägg. Här kommer del 1: Brandvägg

”När Conny Owen Olsson skulle tanka sin gamla Mazdapickup ringlade köerna långa, precis som de gjort ganska ofta det senaste året. Skulle detta vara Sverige? Det liknade mest nåt slags utvecklingsland eller en gammal öststat. Men såna fanns ju liksom inte kvar längre. Det var i länder som Kina och Brasilien som utvecklingen och välståndet var som störst sedan många år tillbaka. Och i morse läste man att Angola hade gått om Belgien i BNP. Ur led är tiden.

Tvärt om, ur tid är leden, hade miljömupparna sagt när den stora förbifarten runt Stockholm diskuterades runt 2010. Nya vägar ger mer trafik och vi behöver mindre, hade de sagt. Men det struntade politikerna i. Det blev en förbifart, som var klar några år senare. Och det tog nog nästan tre år innan köerna var tillbaka igen. Men det visade bara på välståndet, sa politikerna.
Nu för tiden var nästan alla miljömuppar. Men det var liksom kört, kändes det som. Politikerna och folket hade vaknat, men tjugo, trettio år för sent. Redan i början av tjugohundratalet hade man börjat prata om klimatanpassning istället för att göra något. Man började med att bygga vallar runt hela Falsterbonäset, och nu var stora delar av den skånska kusten invallad. Innan de var klara hade delar av sydkusten haft stora problem. Spahotellet Ystad Saltsjöbad, där Conny varit många gånger på trevliga tillställningar som julbord och sånt, fanns inte mer. Det hade blivit förstört i en av de kraftiga stormar som numera härjade varje höst. Det var mycket att reparera nu för tiden, och det var ju så klart bra om man var snickare som Conny.
För att bygga vallarna hade politikerna rest på studieresor till Holland på löpande band och som vanligt lyckats göra några av resorna till praktfulla skandaler, med besök i Red light district och hasch på notan. Några av dem hittade bättre på gatorna runt Oude Kerk än hemma i Malmö.
Bilstereon malde fram sina sino- och brassehits. ”Fan vad man längtar efter lite vanlig amerikansk eller engelsk rock”, tänkte Conny. Visserligen hade Kina och Brasilien köpt upp de flesta framgångsrika svenska företag, men ändå. Man kunde väl hålla fast vid nåt från det gamla livet? Och mellan låtarna all denna reklam för prylar vi inte behöver och för resor långt bort från verkligheten. Som kryssningar i Arktis: ”Plingeling – Zero Albedo Tour – Nordost- och Nordvästpassagen på en vecka. Inklusive hytt med balkong. Tra, la, la, la, la. Pling.” Som ett isklonk på slutet – fan, det finns ju ingen is kvar.
Det var varmt i bilen. Ingen ville slösa den dyra soppan på att köra AC:n så det fick bli rutorna nere. Vilket inte hjälpte så mycket när termometern visade 37 grader i skuggan. Så hade det varit de senaste somrarna. Hög värme och saftiga regnskurar däremellan. Nästan tropiskt, men utan regnskogen. Fast gräsmattan växte som fan, tänkte Conny.
Köerna till macken verkade oändliga, som de varit flera gånger de senaste åren. Ibland var kön mer än en kilometer lång. Idag var det nog bara femton–tjugo bilar före. När Conny äntligen kom fram till pumpen, efter att ha väntat i tre kvart, var soppan slut.
– Det kommer mer i morgon eftermiddag … förhoppningsvis, sa mackinnehavaren.
Conny svor en lång ed. Det var svårt att vänja sig. Att tillgången till bränsle inte var jämn och säker hade kommit som en överraskning för alla, då när det hände första gången. Visst hade man hört talas om peak oil, och priset på bensin och diesel hade åkt bergochdalbana de senaste tio åren. Men så kom plötsligt leveransproblemen. Det senaste året hade man inte kunnat lita på att det fanns bränsle i pumparna – och när det fanns fick man betala minst 65–70 kronor litern.
I många länder hade det varit upplopp och protester. Stora folkmassor samlades utanför bensinbolag och ministerier och krävde mer bensin, mer diesel och mer olja. I Washington hade en uppretad mobb tänt eld på transportdepartementet på New Jersey Avenue, och polisen hade skjutit ihjäl en av demonstranterna i det allmänna tumultet. I december bröt sig några ungdomar in i raffinaderiet i Lysekil och lyckades öppna några kranar så oljan flödade rakt ut i havet. Men inte blev det mer bensin på macken för det. Idioter.
Conny körde ner till turken på Lantmannagatan. Egentligen var han ju inte från Turkiet utan från Georgien, och han hade kommit till Sverige för trettio år sedan efter oroligheterna där. Han hette Mamuka och han kunde fixa olja att hälla i tanken. Mamuka körde runt till stadens restauranger och samlade upp frityrolja, som han filtrerade så att den blev hjälpligt ren. Sen kunde man köpa den på plastdunkar för samma pris som diesel. Bilen gick att köra på oljan, men det verkade som om den började sota igen.
– Hej do, sa Mamuka. Err do fin?
– Jag måste ha soppa – har du nån?
– Do kan få åtta litorr.
– Okej, jag tar dom.
Han betalade, slängde in flaskorna i baksätet och körde iväg. ”Snart måste jag skaffa en elbil, eller åtminstone en hybrid”, tänkte Conny. Om de bara inte hade varit så förbannat dyra. För att inte tala om de rena elbilarna, som fortfarande mest fanns som ganska dyra lyxbilar. När hybrider började bli vanligare kring 2015 steg efterfrågan på litium snabbt och batterierna blev dyra. Fortfarande nu 2038 gick majoriteten av bilarna på fossilt bränsle, helt eller delvis. Man hade pratat om ett fossilfritt transportsystem sen början på tjugohundratalet men det blev bara tjocka utredningar för bokhyllan.
Under några år hade det där med gasbilar varit hett, men det tog aldrig riktigt fart. Politikerna hade börjat fladdra omkring i sina uppfattningar om vad som var bra, sa man. Forskarna sa att biogas var bra, och det skulle kunna ha blivit verkligt bra, men det blev aldrig så. Det var i alla fall vad Mamuka sa, och han borde ju veta. Han hade varit professor i energisystem på universitetet hemma i Tblisi men hade aldrig lyckats få nåt akademiskt jobb i Sverige efter att Sverigedemokraterna fått allt större makt och konstruerat regler som gav personer födda i Sverige förtur.
Conny hade blivit god vän med Mamuka och hans fru Anuki. Han brukade ofta ta sig tid att stanna och prata en stund när han skulle handla olja. Han visste nu en hel del om familjen Lomidze, som de hette. En gång blev han hembjuden på middag i lägenheten på Ramels väg i Rosengård. Han fick fantastiskt god mat, med valnötter i nästan allt. Han mindes särskilt khachapuri, en paj med salt ost i som var som georgiernas potatis och serverades till det mesta. Och kupati, den superstarka röda korven som Mamuka hade lurat honom att ta ett stort bett av.
Mamuka hade berättat långa roliga historier om sin uppväxt i Gori, Stalins födelsestad. Och efter maten hade de druckit chacha, det starka georgiska druvdestillatet som smakade som slivovitz fast mer ännu mer kärnkraftverk, tänkte Conny. Och så hade de spelat nardi, ett brädspel som liknade backgammon. Mamuka vann varje gång. Om det berodde på chachan eller bara på att Conny aldrig fattade reglerna riktigt visste han inte.
Problemet var att det inte kändes så bra att ta sig hem till Mamuka och Anuki. Området där de bodde var risigare än risigt. I mitten på tjugohundratiotalet hade regeringen plöjt ner en massa pengar i upprustning av området, men det var ju tjugofem år sedan och sen dess hade det inte funnits några pengar till underhåll.
Förresten såg hela stan jävligt risig ut, precis som de flesta städer i dagens Sverige. När energin blev riktigt dyr för femton år sen gick en allt större del av folks inkomster till att klara uppvärmning och transporter och så fick husen förfalla. Och det gick ganska fort från folkhem till folkslum.
Det blev som med järnvägarna, tänkte Conny, en ond spiral nedåt. Dåligt underhåll gav dålig funktion, vilket gjorde att ingen vill betala för användningen, och så blev det ännu mindre pengar till underhåll. Rakt ner i kaninhålet. Fast utan Alice. Bara elände och tristess.

Conny stannade vid ett övergångställe vid Triangeln. Trafikljusen hade slutat fungera för flera år sen. Och ingen brydde sig om att laga dem. Det gamla Hiltonhotellet såg helt förfallet ut. Ungefär som Hotel Chisca i Memphis som han sett på sin resa dit för många år sen. Det hotellet där Elvis tydligen hade gjort sin första radiosändning, som låg övergivet redan i början på tjugohundratalet, bara ett par kvarter från den kända bluesgatan Beale Street och fashionabla Peabody Hotel med sina ankparader i lobbyn. Undrar om Peabody också var övergivet nu, tänkte Conny. I så fall var nog lobbyn full av ankskit. Det gick inte alls bra för USA heller i dessa dagar, hörde han.
Nästan inget av den gamla nya världen gick bra. Nu var det i Asien och Afrika som allt hände. Europa och USA var ohjälpligt efter och lyckades egentligen inte med någonting sen tiotals år tillbaka. Befolkningen på jorden ökade inte längre, den hade toppat för några år sen strax under åtta miljarder, så nu kunde politikerna sluta skylla allt elände på överbefolkningen. Och det berodde mest på att de gamla utvecklingsländerna hade fått en sån standard att man inte behövde jättefamiljer för att säkra sin ålderdom.
Fast det fanns ju delar av städerna här i Sverige som såg ut som i Mad Max. Ingen samarbetade om nånting, alla försökte bara klara sitt eget skinn. Allt började falla samman redan när klimatmötet i Köpenhamn havererade i slutet på 2009, tänkte Conny. Han hade varit femton år då och engagerad i miljöfrågor. Följt utvecklingen dag för dag. Nu skulle äntligen världens ledare besluta om att göra något åt klimatfrågan. Förhoppningarna hade varit stora.

Ännu mindes han det klassiska fotot som blev årets bild det året. Mitt i natten var hela världens maktelit samlad i ett kalt konferensrum på Bella Center. USA:s president Obama stod med armarna i kors och såg uppgiven ut. Tysklands Angela Merkel, Frankrikes Sarkozy, Storbritanniens Gordon Brown, Sveriges Fredrik Reinfeldt och Danmarks Lars Løkke Rasmussen mindes han. Alla trötta och uppgivna. Det var där hoppet började falla. Det var där det började, sönderfallet. Och det spred sig snabbt från klimat- och miljöfrågor till ekonomin eftersom den gamla ekonomin, som byggde på mer och mer uttag av resurser, havererade efter hand. Upploppen hade funnits i hela västvälden i tio–femton år. När de fattigaste tio procenten slutade att acceptera att den rikaste procentens inkomster hade ökat tre gånger på samma period som deras egna inkomster hade ökat med en tiondel var det inte svårt att förstå. Numera var upploppen legio.

Det var efter det vi började bygga brandväggar, tänkte Conny. Vi försökte begränsa skadorna genom att sätta upp väggar mot allt. Mot havet runt Skåne, mot invandrare från länder som hade det ännu sämre, mot smitta från andra valutor …
Han avbröts i tankarna av att Mazdan hostade till av nån gammal matrest. Hoppas det kommer riktig diesel nån av de närmaste dagarna, tänkte Conny.”

Fortsättning följer.

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *