Jorden tar sitt år runt solen i en enorm fart

Rubriken har jag lånat från Ulf Lundells senaste bok ”Allt är i rörelse” som jag just avslutat. Och för oss som varit med i femtiosju år känns det ofta så. Att varje år går lite fortare än de tidigare. Så är det naturligtvis. Varje nytt år blir en allt mindre andel av den tid man levat. När man var liten var ett sommarlov en hel evighet.

Bokslut är egentigen inte min grej. Jag vill alltid se framåt istället. Men jag vet också att det är viktigt att hela tiden stämma av om man är på rätt väg. Därför har jag med åren blivit en stor förespråkare för att man med olika indikatorer och mätetal försöker följa upp det man håller på med.

Så hur blev då 2012? Ungefär som åren innan, eller hur? Vi lyckades inte fixa några stora förbättringar när det gäller den viktigaste frågan av alla – klimatet. Förhandlingarna i Doha gick som bekant inte så bra. Världsbanken kom med en rapport som visade att tvågradersmålet förmodligen är kört. Isen i Arktis smälte till den lägsta nivån någonsin. Orkanen Sandy dränkte stora delar av Manhattan.

I den så kallade Kapacitetsutredningen, som alltså beskriver vilka förändringar som behövs för att klara kapaciteten i trafikinfrastrukturen, fanns ett klimatscenario, som visar att vi går åt fel håll och som utredningen struntade i. Riksrevisionen kom med en rapport som ytterligare underströk att trafikinfrastrukturen inte alls når sina klimatmål.

Hände då inget positivt på hållbarhetsområdet? Jo, revolutionen fortsätter, trots att de flesta beslutsfattare sover. Biltrafiken minskar, allt fler städer jobbar med klimat, miljö och hållbarhetsfrågor på ett bra sätt. Ett ökande antal företag har förstått det som politikerna inte förstår, att hållbarhet är det nya internet. Som kommer att omforma hela sättet att göra affärer. Droppen kommer att urholka stenen. Men det går inte tillräckligt snabbt.

De spaningar jag gjorde för ett år sedan tycks stämma ganska bra, men det är inte så förvånande. Det var inga unika framtidsförutsägelser jag kom med: Att revolutionen fortsätter, och många beslutsfattare fortsätter att sova, att skuld, girighets- och resurskrisen fortsätter, att det kommunal planmonopolet blir allt mer obsolet och att slutligen kollektivtrafiken skulle fortsätta att öka, men inte beroende på avregleringen. Säg det inte till någon, men hittills har avregleringen inte lett till några förbättringar för resenärerna. Och om någon vet några bra exempel tar jag gärna emot dem.

Nej, 2012 fortsatte vi på en övergripande politisk nivå att göra väldigt lite åt klimat, miljö och energifrågorna. För att vi på något sätt skall kunna fortsätta hoppas. Som Samuel Beckett uttrycker det: : I det obestämda ligger det hoppfulla och det som gör att människan förblir människa.

2013 kommer att bli ytterligare ett år där droppen fortsätter att urholka stenen – frågan är om vi når upp över krönet och stenen kommer i rullning?

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
5 kommentarer
  1. Magnus J
    Magnus J says:

    Nå, vad tyckte du om boken?
    Det mesta av samhällskritiken som framförs i boken, består av Joars kommentarer om samhället. Jag uppskattar själva uttrycket, temperamentet och ställningstagandet. Utan att för den sakens skull hålla med honom om allt. Förutom Joars kommentarer om samhället så kan man ana en något förtäckt samhällskritik också, framförallt genom karaktären Nicklas, grundare till företaget Nicpac och Joar Cirroans yngre bror. Nicklas är på sätt och vis Cirroans raka motsats. Joars strävar efter frigörelse genom sitt konstnärskap och sitt sätt att leva. Nicklas vill stänga in och kontrollera. Nicpac tillverkar förpackningar. Affärsidén är alltså att stänga in saker. Tillsluta och kontrollera. Den affärsidén har gjort Nicklas ekonomiskt och materiellt mycket framgångsrik. Nicklas utvecklas i boken till en kontrollerande, nästan övervakande person. Han kan ses som en symbol för (Storebror)samhället, trots att han är lillebror och inte storebror till Joar Cirroan.
    Jag tycker att ”Allt är i rörelse” till formen är en utmärkt samtidsskildring, ett alldeles utmärkt dokument. Det är en formmässig illustration av medialiseringen i vår tid. På webben, i tidningar, på radio och tv och överallt råder ett slags evigt trivialiserat medieflöde, en strid ström av stora och små händelser huller om buller. Om och om igen. Allt flyter på ytan. Huvudpersonen försöker tappert orientera sig i denna rörelse, i detta flöde, men är samtidigt hjälplöst nedstigen i samma flod och en del av samma flöde.
    ”Allt är i rörelse” innehåller ingen experimentell prosa, inget radikalt brott mot romankonsten. Ulf Lundell tillhör inget avantgarde, utan verkar i en tradition. Som klassiskt romanbygge betraktad är ”Allt är i rörelse” ganska outhärdlig.
    Men det är litteratur som är helt obekymrad över hur den kommer att tas emot. Det är ett försök att göra motstånd, en skärva av frihet. Det är gott så!

    Svara
  2. Christer Ljungberg
    Christer Ljungberg says:

    Magnus!

    Jo jag gillar boken. Har läst allt av Lundell. Och visst har du rätt i att något traditionellt romanbygge är det inte. Men det var länge sen Lundells böcker var det.

    Det är som att logga in sig i hans hjärna under några veckor.

    Även om alla de senaste 7-8 böckerna är liknande upplevelser är de alltid fyllda med mitt i pricken iakttagelser av vår samtid.

    JAg minns att redan i någon av de första böckerna, kanske Vinter i Paradiset, visdade han upp detta. Bl a genom att, med hatkärlek, kalla NK i Stockholm för Skithuset.

    Svara
  3. Magnus J
    Magnus J says:

    ”..som att logga in sig i hans hjärna under några veckor” är en mycket träffande beskrivning av boken.

    Svara
  4. Anders
    Anders says:

    Sömnen var det som hade den träffande beskrivningen av NK. Ulf bär annars en dubbelhet i relationen till de materiella värdena. Å ena sidan lyser ofta en konsumtionskritik och grön övertygelse klar, å andra sidan bär han den nyrikes fascination inför dyra saker och vanor. Han är inte konsekvent, men vem är det?

    Svara
  5. Mister J
    Mister J says:

    Sömnen, ja. Det var länge sedan jag läste den. Märkligt nog så minns jag fortfarande personerna i boken. Åtminstone en del av dem. Helena till exempel. Ulf Lundell anses inte vara en särskilt stor kvinnoskildrare, men här lyckas han i alla fall göra Helena såpass komplex att hon faktiskt fungerar som ett svart spänningsfält som männen i boken (och läsaren) dras till. Jag minns fortfarande scenen när Helena kör Jeep hetsigt och snabbt uppe i Åre. Helena gillar David Bowie och jag minns att jag lyssnade på ”Station to station” och låten ”Wild is the wind” tack vare Helena.
    Greger är också en väldigt levande karaktär. Jag undrar varför lundell låter Greger syssla med att förfalska tavlor? Ulf Lundell beskylldes aldrig för att vara förfalskare, men efter debuten ”Jack” så kallades han för Jack Kerouac-epigon av somliga. Och efter skivan ”Vargmåne” kallades han för Bruce Springsteen-epigon. Kanske vill han dra det ett extra varv i boken genom karaktären Greger? Eller så är det bara ett sammanträffande.
    Tommy Cosmo längtar efter att flyga, men är höjdrädd. Uppe på Åreskutan blir han helt paralyserad, men i Stockholm börjar han bygga på sin konstruktion.
    Jag tycker mycket om ”Sömnen”
    Jag tycker även att ni skall läsa ”Kyssen”
    ”Jack” har jag aldrig läst.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *