All inclusive-liv med give aways och goodie bags

Häromdagen skrev en av mina Facebook-bekanta, dansken Ole Kassow på företaget Wemind, om en dansk undersökning som visade att personer som varit på semester med all inclusive går upp ca 3 kg. Danska läkare varnar för att barnen blir feta när det ständigt finns tillgång till obegränsade mängder läsk och pommes frites.

Problemet är väl att vi lever i ett all inclusive-liv, inte bara när det gäller maten. Det vill säga den allt större medelklassen i världen har råd att ständigt köpa all skräpmat, allsköns onödiga småprylar, ny elektronik osv som vi inte behöver. Utbudet är så stort och lockande, och marknadsförarna hittar ständigt nya sätt att förföra oss. Och många i västvärlden har tillräckligt med pengar för att leva livet ständigt all inclusive. Allt fler kan unna sig det mesta, de flesta gångerna. Och vi måste ständigt hitta nya prylar att handla eftersom lyckan av att ha köpt en sak ju försvinner lika snabbt som en glass i Sahara. 

Och vi är så vana vid våra all-inclusive-liv att vi måste öka dosen hela tiden. När företag håller konferenser och olika event finns det ofta goodie bags som man får med sig hem. Fulla med give-aways, dvs prylar vi inte behöver, och som kommer att hamna i byrålådor, för att efter något år hamna i sopsorteringen. I bästa
fall.

Våra all inclusive–liv tär hårt på jordens resurser. Vi har blivit bättre och bättre på att tillverka maskiner som tillverkar mat och prylar på ett billigt sätt. Därför blir allt fler prylar allt mer tillgängliga för allt fler. När bara en liten minoritet i västvärlden kunde leva dessa liv var det inga stora problem. Men när miljontals människor lyfts ur fattigdomen, och rakt in i all-inclusive-livet med dess prylar som produceras av maskiner och det minskande antalet fattiga i Asien, blir resursförbrukningen till slut ohållbar.

Vi närmar oss nu inte bara peak oil utan peak everything. Det vill säga många ämnen och mineraler används i så hög grad att vi kan se att toppen på hur mycket som kan utvinnas närmar sig. Ämnet indium, som används i både platt-tv och solceller är ett sådant ämne som det redan är konkurrens om, och beräkningar visar att det kan ta slut inom 25-35 år. Även tantal som finns i elektronik räknar man med kan ta slut inom tio år. Vi får då hoppas att återvinningen gått framåt.

Men på mikronivån lär vi oss inte så snabbt. När jag får vår post eftersänd hit till Barsebäckshamn så händer det minst ett par gånger i veckan att det bara är ett enda brev. Och istället för att klistra den lilla adresslappen med eftersändningsadressen direkt på detta kuvert, stoppar man kuvertet i ett annat kuvert och sätter lappen på det.

Som en give-away i en goodie bag. All inclusive.

Länk: All inclusive livsfarligt för barn

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
3 kommentarer
  1. Anders Norén
    Anders Norén says:

    När det gäller prylkonsumtion och hållbar utveckling så funderar jag ofta på följande lilla historia:

    Några till mig närstående bor i en liten ort på bekvämt pendlingsavstånd från en av landets storstäder. Följdaktligen är det numer sjukt dyrt att köpa ett hus på orten och följdaktligen är ortens butiksliv döende eftersom den sortens människor som i huvudsak har råd att köpa hus där (medelålders med utflugna barn) i praktiken inte är en särskilt köpstark grupp (till skillnad från barnfamiljerna, som i huvudsak inte har råd att flytta dit). Orten skulle alltså må bra av att fler flyttar dit som spenderar pengar hos de lokala näringsidkarna.

    Mina närstående, som bor i ett villaområde av den typ som det går tretton av på dussinet, fick här om året nya grannar (en barnfamilj för ovanlighetens skull). De köpte sitt hus av en änka som, givetvis, hade haft råd att rusta huset (parkett, nytt kök och badrum m.m.) och huset var antagligen sjukt dyrt som sig bör på orten. Men det var givetvis inte nog: de har efter köpet lagt ner ett sjusiffrigt(!) belopp på renovering.

    Nu vill jag inte sitta här och moralisera så att det verkar som att jag är avundsjuk, men om man ser det ur ett lokalekonomiskt, nationalekonomiskt och stadsutvecklingsperspektiv så var det faktiskt förbaskat dumt att renovera huset. För exakt hur många av de kronorna hamnar på orten? Högst fem siffror. Byggmaterialet? Tillverkat i Kina, Polen och f.d. Sovjet. Hantverkarna? Polska. Skatten? Statlig.

    Om familjen i fråga i stället hade gått ut och ätit en bättre middag två gånger i veckan på någon av ortens numer sorgligt få matställen, hur länge hade de kunnat hålla på för samma belopp? Tio till femton år (beräknat på fem personer à 200 kr/person). Hur mycket av pengarna hade hamnat på orten? Det mesta. Hur stor betydelse hade det haft för ortens affärsliv? Stor. Hur trevligt hade familjen haft? Svårt att säga, men jag personligen kan inte tänka mig att känslan av t.ex. nylagd stavparkett med golvvärme i samtliga rum ens kan komma i närheten av vardagslyxen i att gå ut och äta på restaurang.

    Men nu är det inte så människor i det här landet resonerar, och det är förbaskat synd.

    Så, kära läsare, gör en insats för din stad och ditt land: nästa gång du beklagar att ytterligare en butiks- eller restauranglokal i din stad gapar tom, så köp inte den där nya mobiltelefonen som du vet att du egentligen inte behöver eftersom din gamla telefon fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Dina pengar hamnar bara i någon sydostasiatisk fabriksägares fickor eller i någon nordamerikansk pensionsfond. Gå i stället ut och njut av en bit mat eller drick en kopp kaffe. Det mesta av dina pengar hamnar i någon lokal restauranganställds lönekuvert och blir skatteintäkter i kommunen och staten. Och restaurangen kan fortsätta att finnas kvar, till glädje för orten.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *