Lös den ekologiska krisen genom att lösa den ekonomiska (eller vice versa..)

Semestern är slut och det är dags att börja jobba igen, och blogga…. Semestern verkar också vara slut för alla som måste fundera på hur vi kunde hamna i en så bankrutt värld, som de senaste veckorna uppenbarat. I land efter land blir det tydligt att man levt i en lånebubbla. Man har hel enkelt levt över sina tillgångar, och lånat till den konsumtionsfest som en stor medelklass i såväl USA som Europa vant sig vid.

I Sverige är vi inte mycket bättre. Skillnaden är att här är det inte staten som lånat utan privatpersoner.Den privata skuldsättningen i Sverige är på gigantiska 2 700 miljarder kronor.

Och politikerna i många länder har spelat med i spelet och inte velat/vågat berätta för befolkningen om hur läget egentligen är. I USA har de galna tepartajarna lyckats blockera all form av skattehöjning för de allra rikaste, och miljardären Warren Buffet konstaterade det orimliga i att hans städerska betalade 30% i skatt och hans själv 18%.

I många länder har uppror och demonstrationer följt när det blivit diskussion om olika former av nedskärningar. Folket har inget förtroende för de åtgärder som politikerna föreslagit. Politikerna har inte tagit uppgiften att förklara varför åtgärderna behövs, och ibland har det heller inte varit rättvisa och jämlika uppoffringar som föreslagits.

Så den ekonomiska krisen är också en politisk kris, och en förtroendekris. Det som ofta glöms bort i dessa diskussioner är kopplingen till den resurs- och miljökris som världen nu också upplever och som inte tas på allvar, eller till och med förnekas. Även när det gäller miljön och naturresurserna lever vi på lån, lån som vi tagit av kommande generationer. Detta visas på ett övertygande sätt i Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok ”Den stora förnekelsen” som jag läste ut i början på sommaren.

För att lösa delar av den ekonomiska krisen på ett hållbart sätt vore de klokt att göra hållbara satsningar som på olika sätt kan bidra till att lösa miljö- och naturresurskrisen. Ett sådant sätt kan vara att göra satsningar i hållbara transport- och infrastruktursystem, vilket föreslagits av debattörer såväl i Sverige (prof Lennart Schön) som i USA (Paul Krugman).

Ett intressant förslag i sammanhanget framfördes mitt i sommaren av ekonomijournalisten Per Lindvall i Svenska Dagbladet: Använd AP-fonderna för att finansiera upprustningen av tågtrafiksystemet, föreslog han. Och i det sammanhanget borde även spårvägstrafik och BRT-system kunna inrymmas i en sådan satsning.

Kanske kan detta vara den förlösande faktor som får Anders Borg att våga satsa på järnvägen utan att hålla så hårt i slantarna. Ett alldeles utmärkt semesterförslag, att ta itu med nu när vi börjar jobba igen.

Länkar:
Per T Ohlsson i Sydvesnkan 14 aug om oviljan att lösa problemen
Lennart Schön i Aftonbladet 11 aug om att göra krisen till en möjlighet
Paul Krugman i New York Times 7 aug om den politiska krisen i USA
Per Lindvall i SvD den 25 juli om att använda AP-fonderna till järnvägsinvesteringar

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
3 kommentarer
  1. Mattias
    Mattias says:

    Ett annat finansieringsalternativ är att uppdra åt Riksgälden att utnyttja de extremt låga räntorna till att låna upp en infrastrukturfond (på några tiotal miljarder) som kan nyttjas för järnväg, spårväg, BRT, elnät mm under det kommande decenniet.

    10-årig statsobligation har idag en ränta på drygt 2%, realt är räntan nära noll. De starka statsfinanserna gör dessutom att upplåningsbehoven de närmaste åren är relativt låga.

    https://www.riksgalden.se/upplaning/upplaningsbehov/

    Svara
  2. Karin M
    Karin M says:

    Så sant om finanskrisen och om politikernas oförmåga att kommunicera risker och åtgärder, men tyvär är jag inte så optimistisk som du i tanken att saker skulle vara annorlunda om politikerna tagit sig tid att förklara för människor, dels är det alltför många som inte vill lyssna och som inte vill förstå, dels ser alltför många människor endast till sitt eget bästa och inet särskilt långt fram. Se bara hur EU fungerar, själva tanken att varje EU-minister skall företräda unionens bästa och inte sitt eget land har ju helt falerat, varför? Jag vet inte. Sträcker sig människans altruism kanske inte längre än runt hennes eget hus? Jag önskar att det inte vore så men ibland undrar man.

    Lycka till på föredraget i U-väsby, skulle varit kul att lyssna!

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *