Makten över sanningen

Att bästa förslaget inte alltid vinner är välkänt genom historien. Ett välkänt teknikhistoriskt exempel är kampen mellan de båda videosystemen VHS och Betamax. Det tekniskt sett betydligt sämre VHS gick segrande ur striden, på grund av smartare marknadsföring, och ett bättre utbud hyrfilmer.

Ofta kan man se liknande exempel även inom samhällsplaneringen. Det bästa och smartaste förslaget får ofta stå tillbaka på grund av bättre lobbying från olika organisationer som på grund av sin storlek kan sätta stora resurser för att påverka besluten. Och det är ofta stora företag och organisationer som lobbar. Statsvetaren Tommy Möller frågade 2009 riksdagsledamöterna om lobbying. 75 procent av alla ledamöter blir kontaktade av lobbyister varje vecka. Av dessa kontakter kommer 55 procent från näringslivsorganisationer, 37 procent från företag, 25 procent från fackliga organisationer, 19 procent från pr-konsulter, 12 procent från kommuner och landsting och 34 procent från andra organisationer.

Det var på ett seminarium i Almedalen där jag hörde prof Jesper Strömbäck diskutera dessa frågor. Och den intensiva diskussionen om buss och spårväg som nu har lite sommaruppehåll, innehåller ju också inslag av lobbyism.

Det är alltså enligt forskningen näringslivet som trycker på. Och så är det också i USA. I juninumret av Rolling Stone skriver Al Gore en lång, av frustration glödande artikel, om hur ”giftets handelsmän” påverkar klimatdiskussionen. Hans tes är att numera handlar det inte om sanningen utan om vem som har makten, och då oftast syftande på den ekonomiska makten.. Trots att 98 procent av klimatforskarna står bakom de allt mer alarmerande varningarna, är den allmänna bilden i USA att klimathotet inte är verkligt eller kraftigt överdrivet. Oljeindustrin och republikanerna har lyckats vrida diskussionen bort från sanningen.

I den nya ekologin av politisk diskurs, sättet att prata om frågan, säger Al Gore, präglas debatten av särintressen som med stora summor satsade på TV-reklam driver sin syn på klimatfrågan. Och när medelamerikanen tillbringar i snitt fem timmar per dag framför TV:n så har detta stor betydelse.

Al Gore går också ganska hårt åt president Obama som han menar inte utnyttjat sin makt åt att presentera magnituden i klimatproblemet för det amerikanska folket. Han som sitter med den makt som följer med presidentämbetet, borde trots republikaner, oljeindustrin osv bättre kunnat lyfta fram sanningen.

Gores artikel påminner mig några rader ur Göran Rosenbergs intressanta essäbok, ”Plikten, profiten och konsten att vara människa”.

”För en tid kan ett samhälle leva med en brusten berättelse. I vanans makt över tanken. I våldets makt över känslan. I minnets makt över erfarenheten. I lögnens makt över sanningen. Men ett sådant samhälle blir med tiden allt svagare eftersom dess långsiktiga förpliktelser inte längre kan motiveras och därmed inte heller upprätthållas.”

Vem skall då som skall forma vårt samhälles berättelse? Om inte ens Obama har makten att föra fram sanningen, vem skall då göra det? Al Gore menar att det är vi alla som måste göra jobbet. Genom att alltid i diskussionen lyfta fram sanningen, genom att göra klimatsmarta konsumentval, att gå med i organisationer som arbetar med frågan, kontakta tidningar och TV-stationer som i sin feghet går förnekarnas ärenden och slutligen: påverka dina politiker.

De låter som han vill att vi alla skall bli lobbyister. Så att politikerna får makten att föra fram sanningen.

Och kanske är det så det måste gå till. Genom vårt diskuterande och agerande ger vi politikerna mandat att föra fram sanningen, och agera utifrån den. Om vi ständigt försöker påverka diskursen, kommer begreppsramarna sakta att ändras. Och när begreppsramarna sakta förändras, kommer paradigmet slutligen att ändras.

Droppen urholkar stenen. Problemet är dock i detta fallet att vi inte har tid för en process som tar lång tid. Vi behöver inte droppar, utan ett helt vattenfall. Och trots mitt förra blogginlägg, så tror jag att rätt utnyttjat så kan internet och sociala medier spela en väsentlig roll.

Länk: Al Gore i Rolling Stone

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
2 kommentarer
  1. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Ett tips: Det du talar om kallades förr för folkrörelser. Folkrörelser lyckades förändra samhället kraftigt under perioden 1910-1975. Sen blev folk lite för vördsamma mot politiker och glömde bort att dom själva var de viktigaste aktörerna, och så gick det åt helvete.

    Om jag får vara självpromoverande kan jag hänvisa till http://www.folkrorelser.org där det står mycket mer om det här.

    Svara
  2. Anonymous
    Anonymous says:

    ”Av dessa kontakter kommer 55 procent från näringslivsorganisationer, 37 procent från företag, 25 procent från fackliga organisationer, 19 procent från pr-konsulter, 12 procent från kommuner och landsting och 34 procent från andra organisationer.”
    55+37+25+19+12+34=182. Nu blev det allt lite tokigt va?

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *