Den heliga stordriften – survival of the fattest

Är i Åre för en fyradagars kortsemester. Vi hattade hit och dit om vi skulle åka skidor eller ej i år, och hade bokat flyg till Alperna, när biltåget var fullt. Men när vi varken lyckades sy ihop våra kalendrar med vännerna eller de vuxna barnen bestämde vi oss för en tågresa till Åre istället. Kändes dessutom skönt att ur miljösynvinkel kunna stryka en flygresa.

Det var ända sedan 2003 som vi var här senast. Och nästan allt är sig likt. Att Åre inte når upp till alpnivå när det gäller sol, värme, långa pister osv är ju klart. Men att man inte når upp till alpnivå när det gäller service, andel sittliftar osv har ju inte några naturliga förklaringar. För idag kostar det lika mycket eller mer att semestra i Åre som i Italien eller Österrike där vi varit mycket under senare år.

Eller kan det vara storskaligheten i driften som ger skillnaden? I Sverige ägs det mesta av de stora skiddestinationerna av börsnoterade Skistar, med en omsättning 2009/10 på 1688 Msek, en vinstmarginal på ca 20% och stora bonusar till ledningen. I Alperna ägs de mesta av systemen av av mindre företag (allt enligt Skistars senaste årsredovisning). När det i Alperna alltid finns erfaren liftpersonal, är alla här 22-åriga säsongsanställda, billiga i drift och dåligt motiverade, som hellre tuggar chips och flirtar och hånglar med varandra än hjälper gästerna på alla de släpliftar som fortfarande finns kvar här. Men det blir kortsiktigt större vinster och bonusar för cheferna och ägarna.

Skistar började som ägare av Lindvallen i Sälen och äger nu stora delar av de svenska skidsystemen. Man expanderar från område till område. Från liftar, skiduthyrning och hotellbokning till ett försök med en egen linje skidkläder med dålig passform.

Sverige är stordriftens förlovade land. Ända sen 50- och 60-talens oheliga allians mellan socialdemokratin och Wallenbergarna har alltid de storskaliga lösningarna haft högst status, vare sig det gäller företagens villkor, energipolitik, sjukvård eller transporter.Under senare år har politiker av olika färg pratat om att småföretagen är viktiga för Sverige, men styrningen som alltid gynnar storföretagen finns kvar. Den avreglering som vi nu ser på område efter område gynnar också i allt större omfattning stora företag och stordrift. Ta skolan t ex där internationella riskkapitalbolag tar allt större del av det som förmodligen inte alls borde vara en marknad.

Inom mitt eget område finns exempel på hur stora delar av transportforskningspengarna i landet gått till Volvo och Saab.

Men storskaliga lösningar saknar ofta flexibiliteten hos mer småskaliga sådana. Och ofta är de därmed inte heller hållbara och robusta. Som energisystem som t ex bygger på storskalig kärnkraft, och som ett skidsystem med vinstmaximering som enda syfte.

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
2 kommentarer
  1. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Stordrift eller inte är bara ett svepskäl. När det gäller trafik har svenska regeringar i sexti års tid trott på smådrift – dvs att alla ska ha sitt eget lilla fordon och köra själv. Även om det korkar igen alla transportleder. Även om det blir svindyrt.

    Svara
  2. Karin
    Karin says:

    Ha ha, vilken känga till Skistar.
    Du får åka till Tänndalsvallen, en liten familjeägd anläggning som ligger inklämd mellan övriga liftsystem och vägrat sälja ut sig till Grönklittgruppen som äger omkringliggande Tänndalen, Hamra mfl. Servicen är fantastisk men utbudet litet…

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *