Kan din mamma fixa det idag?

I min ungdom var jag en hängiven läsare av Svenska MAD. Jag älskade den sjuka humorn som frodades i detta magasin, och sörjde när tidningen gick i graven. Ibland följde det med små klisterlappar med roliga budskap. Jag minns en som hade texten ”Skjut inte upp till morgondagen vad din mamma kan göra åt dej idag”. Väldigt roligt tyckte man då, och jag skulle tänka mig att mina egna bortskämda barn idag skulle tycka samma sak.

De senaste numret av den amerikanska förlagan

Idag känns det som om världen skulle behöva denna mamma som kunde hjälpa oss att inte skjuta allt till morgondagen. Nu verkar det som vi alla gör som Fritiof Nilsson Piraten, som på sin gravsten i Ravlunda har de berömda raderna: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.”

Förmodligen är det mänskligt det vi håller på med – att skjuta allt på morgondagen. Vi tycks vara nöjda med att bygga bubbla efter bubbla. Och vill inte se sanningen i vitögat att ta tag i problemen, utan lämnar glatt över dem till framtida generationer. Göran Rosenberg uttrycker det på ett bra sätt i i en kolumn i DN häromdagen:

Kännetecknande för vår tids bubblor, de som redan spruckit och de vi befarar ska spricka, verkar i stället vara föreställningar om att radikala anpassningar till radikalt nya erfarenheter kan skjutas på en obestämd framtid. Det är bubblor som tycks växa ur ett försvagat samband mellan det kortsiktiga och det långsiktiga, mellan dagens generationer och framtidens, mellan skuld och betalning. Sällan har väl uttrycket ”efter oss syndafloden” (Madame Pompadour) varit mera passande än i en tid när dagens generationer genom sitt handlande, eller brist på handlande, bokstavligen hotar att lägga framtida generationer under vatten.

De radikala anpassningar som behövs när det gäller t ex  energi och klimat finns det massor av kunskap om. Och även om det fortfarande finns storblundare när det gäller både frågan om peak oil, och om den globala uppvärmningen, så är forskningen i båda fallen idag alldeles tillräckligt entydig för att man hänvisning till försiktighetsprincipen bör handla omedelbart.

Varför gör vi då inte det? Jag tror att den moderna människan är så van vid att vi bemästrar allting med ny teknik, det som Bodil Jönsson för många år sedan i boken ”På goda grunder” kallar för bemästringsexplosionen, att vi är övertygade om att tekniken kommer att ”bemästra” även dessa problem. Vi kör på som vanligt – det brukar lösa sig.

På liknande sätt uppkommer finansiella bubblor, vi tror att vi just denna gång så kommer inte bostadspriserna att slå i taket, med efterföljande utförsbacke.

Men när det gäller klimat- och resursfrågor säger forskningen att det inte kommer att räcka med ny teknik. Och att den dessutom inte kommer fram tillräckligt snabbt. Så nu sitter vi där på en energibubbla och en klimatbubbla. Och vi skjuter vidare till morgondagen – och våra barn som sitter med svartepetter. Och inte kommer mamma och fixar problemet heller.

PS Som så ofta så känns det som jag diskuterat ämnet förut. I bloggpocketen finns ett kapitel som heter ”Tankar om hållbarhet och en hållbar framtid”, som innehåller fler vinklingar på temat. Boken kan beställas till självkostnadspris här. DS

Länk:
Rosenbergs kolumn i DN

Share on Pinterest
Dela med dina vänner:










Submit
2 kommentarer
  1. John Agebrand
    John Agebrand says:

    Läser en ledare i DI av Ronald Fagerfjäll. Han lyfter fram att energitekniken behöver bli 3 procent effektivare per år fram till 2050 för att möta efterfrågan. Det låter mindre dramatiskt än 300 procent på 40 år, även om det är samma sak. Vi människor klarar inte av stora tankemässiga steg (”Tre gånger så stor?!”), men många små är inga problem (”Tre procent per år klarar vi lätt.”).
    Att Fagerfjäll sen menar att vi i princip inte behöver göra något eftersom problemet ändå löser sig självt tack vare ”teknikens möjligheter” är en annan sak.

    Svara
  2. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Eller också har det helt enkelt blivit så långt mellan handling och resultat för de flesta människor att de inte kan se kopplingen. I de små organisationer som fanns för hundra år sen gick det ganska lätt att se vad som ledde till vad, men i de ofta globala verksamheter folk ingår i idag suddas konsekvenserna ut. Och då blir det lätt att inbilla sig att konsekvenser inte finns nån annanstans heller.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *