Förvänta dig en lysande framtid, eller?

I veckan när jag var i Stockholm snappade jag åt mej ett par böcker på Pocket på stationen på väg till tåget. (Jag betalade för dem alltså – men missade nästan tåget..). Det var Nextopia av handelsprofessorn Michael Dahlén, och Bicycle Diaries av Talking Heads-sångaren David Byrne. Jag borde inte köpt någon eftersom jag har högar med halv- och olästa intressanta böcker både på jobbet och här hemma.

Men nu har jag snabbläst Nextopia, på tåget, på crosstrainern och i sängen. Kul och också intressant. Utanpå omslaget sitter Dahlén med sitt långa hår och svartmålade naglar och är hur cool som helst. Jag hade nästan bestämt för att inte läsa boken, den verkade så hajpad och vissa av Dahléns krönikor i Veckans affärer har varit så aningslösa. Och hela grejen ringde varningsklockor om överkonsumtion etc. Men nu är det gjort.
Nextopia handlar om förväntningssamhället. Där i morgon är viktigare än idag. Där man inte kan vara lycklig mer än högst tre månader, sen behövs nya kickar. Oftast mycket snabbare. I vår globala, uppkopplade värld är allt tillgängligt nu och alltid. Och så fort ett behov är tillfredsställt finns alltid nya kickar att se fram emot.
Det allt högre tempot accelererar konsumtionen och och blir ett slags överljudskonsumtion, skriver Dahlén. Och här kommer Dahléns försök att i slutet av boken diskutera resurs- och miljöfrågan: ”När den utvecklas till överljudkonsumtion förvandlas vår ökande konsumtion och drift att ta del av fler möjligheter inte nödvändigtvis till överkonsumtion. Genom att skynda på konsumtionen tar vi mindre bitar av fler saker. Och eftersom vi fortsätter att konsumera en kontinuerligt ökande mängd möjligheter och produkter, kan vi samtidigt skynda på konsumtionenför att göra av med mindre av varje enskild möjlighet och produkt.”
Nån mer än jag som tycker att det låter som snömos? Det är just överljudskonsumtionen av supermånga onödiga produkter som vi inte behöver, som tillverkas av fattiga människor i vår periferi (som Alf Hornborg säger) , som är ett av dagens stora miljö-, resurs- och jämlikhetsproblem.
Jag känner igen resonemangen. Vi har en utveckling som i stort är ohållbar, men en liten, liten del av den kan göras på ett sätt som i någon mån inte är lika illa. Som flygets gröna inflygningar t ex. Allt bottnar i en okunnighet om ekologi, eller bara en stark övertro på det man brukar kalla ekologisk modernisering.
Då tror jag möjligen det kan ligga något lite, lite mer i det andra två delarna i Dahléns försök att på slutet av boken diskutera miljö- och resursproblematiken. Som att man genom att konsumera förväntningar, mer än verkliga produkter, kan resursförbrukningen minska. Och att förväntningar driver innovation, som kommer att göra att vi klarar planetens framtid.
Jag tror att det är ungefär det som min vän, superföreläsaren Troed Troedsson, menar när han säger att vi skall vara kortsiktiga istället för långsiktiga. Allting utvecklas och blir bättre, så därför är det smartare att inte låsa upp sig i långsiktiga lösningar.
Jag tror inte att vare sig Dahlén eller Troed har rätt i detta fall. I en värld av begränsade resurser måste vi vara långsiktiga. Men naturligtvis samtidigt flexibla och konstruera framtiden på ett sätt så att den kan återanvändas, förnyas och återvinnas.
Då, och bara då, tror jag vi kan förvänta oss en bra framtid.
Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
5 kommentarer
  1. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Hans bild motsvarar nog också bara verkligheten för en minoritet. Vi har 8 % arbetslöshet, varav 30 % ungdomsarbetslöshet, och förväntningarna där är nog rätt låga. Liksom hos deras närmaste anhöriga och kompisar. Om man får vara en aning fördomsfull motsvarar Dahléns verklighetsuppfattning tillvaron inom finanskapitalet.

    Det tycks fortfarande vara långt kvar till en stabil uppgång som kan ge majoriteten tillförsikt. Mer om detta på http://www.carlotaperez.org/interviews/CParticleODApril2009.pdf

    Svara
  2. Christer Ljungberg
    Christer Ljungberg says:

    Att det bara skulle röra en minoritet tror jag inte – och det är nog det som är en del av problemet. En MAJORITET, dvs 92% har ju jobb, och många kan aktivt delta i Nextopia.

    Nej problemet är väl att det idag inte alls är så att detta synsätt inte alls bara finns hos de riktigt rika. Så länge det var så var miljöproblemeen mindre…

    Svara
  3. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Robert B Reich talar om 20% som lever på samhällets solsida. Sen finns det en stor majoritet som har det hyggligt men som lever med ett hot vid horisonten. Som alldeles säkert tänker att det ordnar sig nog – men som knappast har de högtflygande planer som Dahlén ger uttryck för.

    Vi lever fortfarande i vad Pérez kallar ”installationsfasen av det nya tekno-ekonomiska paradigmet”, och som innebär en mycket stor skillnad mellan den minoritet som har en fast plats i det nya och den majoritet som fortfarande sitter fast i det förra, sönderfallande paradigmet. Minoriteten lever också i en värld av fluffiga finansoperationer där allt syns möjligt, medan majoriteten lever i en krympande värld med snäva budgetar. Nån ordning på det blir det inte förrän politiska initiativ har styrt upp den nya tekniken så att den kan bli bas för ny massproduktion för en massmarknad och finansoperationerna återfår en mer blygsam roll.

    Då kommer världen att se så där öppen ut för alla, ungefär som den gjorde i början av 50-talet.

    Svara
  4. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    PS.

    Egentligen skulle man utnyttja Pérez och Kondratievvågorna mer i den här branschen. För bilarna var ju faktiskt förra vågens stora grej. bar de upp ekonomin – idag tynger de ner den. Idag ligger framtiden snarare i att investera bort dåtidens miljöskräp för att göra en masskonsumtion möjlig för fler. Till exempel genom att förkorta de överdrivna avstånd som bilekonomin skapade och som idag bara orsakar onödiga kostnader i tid, bränsle och infrastruktur.

    Även detta behandlas i den länk som finns i kommentar 2.

    Svara
  5. David Larsson
    David Larsson says:

    Problemet är just att vi försöker basera vår lycka på ständigt nya kickar. Om vi ägnar lite mer tid åt att finna sådant som verkligen ger oss något bestående finns det goda förutsättningar att också uppnå en hållbar konsumtion.

    Själv betalar jag gärna extra för lyckan att till exempel få fin el och rättvist kaffe.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *