Internet, kunskapen och lösningen på världens problem

Efter flera veckor av varmt sommarväder, blev det i förrgår en dag med massor av vind, och klart kyligare. Vågorna över Öresund skummade vitt och inga segelbåtar syntes till. Är vädret konstigt? Nja, vädret är aldrig ”normalt”, och att veta om den tidigare hettan, och dagens hårda vind, har något med klimatförändringarna att göra är omöjligt.

Nej, det som under det senaste halvåret eller året förundrat mig är hur nyheter om klimatförändringarna, som ibland är av karaktären som borde gett krigsrubriker, kommer ut som små notiser, inte större än om ett villainbrott i en förort. När forskarna konstaterar att den globala uppvärmningen följer de värsta scenarierna, när granskningen friar East Anglia-forskarna från att ha trixat med data, när man konstaterar att första halvåret 2010 är det varmaste sen man började mäta 1880 osv, då blir det bara pytteartiklar, och till och med seriösa tidningar som Sydsvenskan och DN ägnar istället spaltkilometer åt en viss gymägares upphöjelse till prins.

Kan det vara så att det gigantiska informationsöverskott vi lever i gör att vi inte längre förmår skilja viktigt från oviktigt? Nyheter och information finns alltid enkelt tillgängligt, på internets nyhetssajter, bloggar, Twitter och Facebook.

Men Facebook och Twitter är idag betydelsefulla också i kraft av sin storlek. I en artikel i senaste Economist finns ett intressant diagram som visar världens folkrikaste länder, inklusive de sociala nätverken. Så här ser listan ut:

Kina 1350 miljoner
Indien 1200 miljoner
Facebook 500 miljoner
USA 310 miljoner
MySpace 300 miljoner
Indonesien 232 miljoner
Brasilien 195 miljoner
Twitter 124 miljoner

Enkelheten i att skapa webbplatser, bloggar osv gör det också svårt att skilja seriösa anslag från rent skräp. En klimatskeptikersajt eller en kampanjsajt för Sverigedemokraterna, kan vara elegant gjorda och kan framstå som lika seriösa som andra mer aktade media.

Många journalister tycks idag också i väldigt liten grad vara intresserade av att hjälpa läsarna att sovra bland, och värdera den fakta man skriver om. Journalisterna skulle kunna spela en viktig roll som ciceroner i informationsmyrstacken eller lotsar i ankdammen. För som TS Eliott sa: ”Where is the information we have lost in data? Where is the knowledge we have lost in information?

Dessutom missuppfattar man ibland kravet på neutralitet. Så behandlas klimatskeptiker och rasister ofta med en sorts neutralitet som inte är befogad.

Den snabba tillgången till nyheter och information gör att vi vänjer oss vid korta snuttifierade beskrivningar av verkligheten. Fler och fler upplever idag enligt vissa forskare det som svårare och svårare att läsa långa texter. Vi vänjer oss vid att skumma för att hinna med, och sökfunktioner ger möjlighet att snabbt hitta vad du söker i en ordmassa.

Om vi skumläser, snabbsöker och läser korta uppdateringar på Facebook och Twitter finns naturligtvis risken att vi inte förstår sammanhangen. Om ingen läser den långa förklarande texten finns risken att man inte förstår komplicerade samband kring frågor om t ex miljö och klimat.

Å andra sidan ger internet, med användandet av sociala nätverk, och sökandet med sökmotorer som Google, möjligheter till oväntade upptäckter. Serendipiteten på internet är med andra ord hög. Och upptäckter, gjorda av en lycklig slump, ger inte sällan nya möjligheter. Att utsätta sig för intryck inte bara från sina vanliga källor ger i alla fall ofta mig nya impulser som ibland resulterar i nya sätt att lösa problem osv.

Så är då internet bra eller dåligt för att föra svåra frågor som t ex klimat och miljö framåt? Både och tycks det. Att vi får nya möjligheter att få information, och att nätverka kring frågorna, är självklart positivt. Men det finns naturligtvis också en fara om ingen vill läsa de långa beskrivande texterna och rapporterna.

Jag är nog mest optimist. Internet ger nya möjligheter och mediet är ännu ganska ungt. Efterhand som tekniken mognar, och också användandet blir allt mer moget, tror jag att möjligheterna att söka information, tolka, analysera och diskutera den på ett utvecklande sätt, kommer att bidra till kunskap som kan användas för att skapa en bättre värld.

PS. Idén till denna bloggpost kom från senaste numret av den utmärkta tidningen Filter, som i sig är ett bevis för att långa artiklar visst går att sälja. Även om jag personligen skulle önska mer av analys och värdering i vissa av artiklarna. Artikeln heter ”Hjärnsläpp” och handlar om vad internet gör med våra hjärnor. Mycket av inspirationen till artikeln verkar komma från Nicholas Carrs nya bok, ”The Shallows – What the Internet Is Doing to Our Brains”. Jag hittade sen mer diskussioner, i Economist, Svenska Dagbladet osv som alla tycks ha utgått från samma bok. DS

PS2: Hyperlänkar inne i texten minskar läsandet av hela texter. Det visste jag redan tidigare. Därför har jag dem alltid sist DS
PS3: Det tog mig en bra stund att läsa de refererade artiklarna, plus ett antal till. och att skriva bloggposten ytterligare någon timme. Men jag funderade och lärde mig en hel del nytt. Och såg också mönster som gav mig idén om att koppla till miljön. DS
PS4: Hängde du med ända hit? Då tillhör du kanske ett utdöende släckte? DS

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
6 kommentarer
  1. Erik Sandblom
    Erik Sandblom says:

    Men Wikipedia då? Wikipedia gör att man ganska snabbt och enkelt kan sätta saker i sitt sammanhang.

    Vad media rapporterar om handlar om kultur. När TGV nådde 515 km/h 1990 så rapporterades inte det, för högfartståg fanns inte utanför Frankrike och Japan. Men när TGV nådde 575 km/h 2007 så rapporterades det, eftersom snabbtågstrafiken då spridit sig till London, Bryssel, Madrid, Washington och New York.

    Det är likadant med cykling. Cyklingen ökade med 48% i Köpenhamn mellan 1995 och 2005, men det pratar man inte om. Japan verkar vara lika mycket cykelland som Danmark, men det pratar man inte om heller. Istället fylls japanreportagen med elektronikprylar och rena bilfabriker.

    Vad som anses vara nyheter är alltså en kulturfråga.

    Svara
  2. Lars
    Lars says:

    Instämmer helt. Tyckte också att Filterartikeln var såväl läsvärd som tänkvärd.
    Angående journalisternas roll tror jag inte att problemet i första hand är journalisternas vilja. Eftersom jag själv arbetar inom skrået vet jag att det i huvudsak handlar om tids- och resursbrist. Ett intelligent sovrande fordrar eftertanke och det är sällan man som journalist har tid till någon längre sådan. Möjligtvis kan man ägna sig åt detta på kultursidorna eller i längre reportage, men sitter man på en nyhetsredaktion handlar det om att leverera. Än mer så om det är webben som är publiceringskanal. Och då får ens erfarenhet och förutfattade meningar om vad som är en god nyhet bestämma vad som blir stort och vad som blir en notis. Problemet med journalistiken ligger snarare hos medieägarna och hur redaktionerna struktureras. Förändringarna måste börja där.

    Svara
  3. Christer Ljungberg
    Christer Ljungberg says:

    @Erik: Jo, men vilken kultur vi får påverkas av vad det skrivs om och hur, så frågan är vad som är hönan och ägget?

    @Lars: Visst är det skillnad på nyhetsjournalister och de som skriver längre, grävande reportage. Problemet är ju om allt fler läser allt mer av de korta nyheterna etc på webb och liknande

    Svara
  4. Erik Sandblom
    Erik Sandblom says:

    Christer, jo men kulturen anpassas nog snabbare till verkligheten med internet och wikipedia än utan.

    Förresten kanske tidningarna slopat krigsrubrikerna om klimatet för att de inte vill att folk ska ge upp och känna sig maktlösa.

    Svara
  5. Jan Wiklund
    Jan Wiklund says:

    Björn Eriksson, under 80-talet ordförande i Miljöförbundet, brukade säga att ”media är i underhållningsbranschen och har ingen skyldighet att berätta något som är viktigt.” Han talade nog av bitter erfarenhet.

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *