Sakta lägger båten ut från hamn

Tiden är ute, festen är slut och det är dags att dra
Ta bara med dig dej dom grejor, som du tror att du måste ha
Värdfolket har tröttnat och fått nog
Dom siktar redan på dej med pistol
Timmarna gled undan och försvann
Sakta lägger båten ut från land

Borgens torn och tinnar har vittrat ner till grus
Hejaklackens vrål har blitt ett stilla sus
Vaktparaden irrar utan mål
Det är ingen som har sagt vart dom skall gå
Blommorna har vissnat i din hand
Sakta lägger båten ut från land


Kasinot är för dom, som tror, att dom har en chans
Har man genomskådat bluffen får man gå någon annanstans
Grevinnan, som du trodde var din vän
har gått sin väg och kommer aldrig mer igen
Breven som du skrev kom aldrig fram
Sakta lägger båten ut från land

Spräng dom band och bojor som vill binda dej
Dom döda våga inte längre hindra dej
Stjärnorna på himlen står oss bi
Vågorna ska samma väg som vi
Vi styr iväg mot en annan strand
Sakta lägger båten ut från land

När jag läser Niklas Ekdahls ledarstick i DN idag kommer Wiehes Dylantolkning ”Sakta lägger båten ut från land” upp i mitt minne. Jag plockar fram skivan och kommer ihåg att vi hade låten på repetoaren i ett av de band jag var med i 20 årsåldern – Sunset Waves. Skivan som den ligger på heter Sjömansvisor, och är den första av två som Wiehe gjorde med Kabaréorkestern – ett ganska stort band med 7 medlemmar. Jag tror vi var lika många i Sunset Waves, som var ett slags sidoprojekt till andra band, som vi alla var med i. Bandet hade bland annat Macko på gitarr – han är fysiker nu och kanske är han i CERN och skruvar på acceleratorn som läcker. Wiehelåten var nog den enda covern vi gjorde – i övrigt var det bara egna låtar.

På plattan Sjömansvisor finns också Wiehes kanske mest kända låt – Titanic – som kanske skulle passa ännu bättre som soundtrack till Ekdahls ledare. Titanic som metafor för ett samhälle som festat fett och som sakta sjunker.

Är de konvulsioner som vi ser i världsekonomin nu slutet på en epok av överdrifter, rovdrift och girighet? Är det slutet på jättebonusar och överkonsumtion av ändliga resurser? Gamla sanningar kastas över ända.

”I nöden prövas principerna. Administrationen i Washington, den fria marknadsekonomins förespråkare nummer ett, har tvingats till ingripanden som skulle få vänsterekonomer att rodna. Vinsterna var privata så länge lånefesten ångade på, men förlusterna socialiseras.”

Länkar:

Ekdahl om superbubblan

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
1 kommentar

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *