Gemenskap för den blå pärlan

Igår var jag med i en paneldiskussion i Lund. Det var ett antal studenter vid LUMES, Lunds Universitet mastersprogram inom miljö, som ordnade en hållbarhetsfestival i Lunds Stadshall, som ett projektarbete. Utställningar, diskussioner och massor av musik i en skön blandning, allt under namnet Make Change Happen. De borde få MVG för hela arrangemanget!

I den diskussion jag deltog i var vi fyra i panelen: Karin Loodberg, miljöstrateg i Lunds kommun, Magnus Karlsson, sociolog på Lunds universitet, Karin Svensson Smith, miljöpartist i riksdagen och så jag. Diskussionen handlade om hur vi skapar ett hållbart samhälle i solidaritet med kommande generationer – som jag ser det huvudfrågan i hela hållbarhetsdiskussionen.

Och alla kunde vi komma med exempel där vi idag inte gör så. Inom mitt eget område –trafikområdet – har nästan alla kommuner mål i sina översiktsplaner om att minska resbehoven – men fattar sen mängder med beslut som gör att utvecklingen går i motsatt riktning. Och ny infrastruktur skall vi leva med i hundra år….

Jag tror att vi måste mycket mer utgå från att människor faktiskt fattar rationella beslut, utifrån sin erfarenhetr, kunskap och livssituation. Och inte skuldbelägga de som inte handlar enligt vad vi tycker är hållbart. Vi måste verka för att beslutsfattarna fattar sådana beslut som gör det rationellt för vanliga människor att fatta de hållbara individuella besluten.

Magnus Karlsson menade att om vi skall lösa hållbarhetsfrågorna måste vi skapa ett samhälle med gemensamma värderingar. Sverige – och många av de protestantiska länderna – är idag allt för individuella för att möjliggöra detta. Så Magnus var ganska pessimistisk om länder som Sverige som av tradition är väldig individualistiskt. Han pratade också om behovet av kärlek – och visst är det där det måste börja? Med kärlek till sina medmänniskor och till den jord som är den enda vi har.

I pausen spelade poeten Niklas Törnlund en ny låt – Blå Pärla – om just denna jord. Jag gillade den skarpt och vill höra den igen. För det är kärlek till denna blå pärla som måste prägla vårt arbete för en hållbar utveckling.

Sitter på tåget från Lund till Stockholm för att gå på en 50-årsfest. Att ta tåget kostade oss nästan 1000:- spänn mer än att flyga, ToR. Helt klart är att flyget inte betalar sina externa kostnader – och flygbränslet är ju också helt obeskattat – en relik från efterkrigstiden när man ville få igång det internationella samarbetet.

Och bortsett från hållbarhetsaspekten – vem hinner flyga? Då hade jag ju inte hunnit skriva detta, och inte hunnit läsa det senaste gröna numret av Veckans Affärer, som bara innehåller artiklar om miljö. Flera av dem riktigt bra. Det lovar jag att skriva om i morgon när vi åker tillbaka.

Och visst är det tråkigt att Reinfeldt inte tycks ha förmåga att fråga sina viktiga medarbetare om de har lik i lasten? Har han ingen självbevarelsedrift? Nu är det ju en hel Clase med fuskare som fått schavottera….

Men egentligen tycker jag att det finns betydligt större frågor att diskutera – både för media och regeringen – nämligen den blå pärlan och dess problem.

Länkar:
DN om Clase
Reinfeldt om Clase

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *