40 år på rätt sida

Idag är det 40 år sedan vi fick högertrafik i Sverige. Fast det var inte första gången. 1718 till 1734 hade vi högertrafik första gången i Sverige. 1734 ändrades förordningen till vänstertrafik och ingen vet varför.

Fram till 1916 var detta ingen stor fråga. Det året godkändes en proposition att vänstertrafik skulle gälla. Sen dröjde det till 1931 när en proposition tog upp frågan om högertrafik igen. Därefter var frågan uppe i riksdagen nästan varje år. 1939 beslöt man om en allsidig utredning om högertrafik. Den så kallade högertrafikkommittén förslog en övergång, men förslaget röstades ner. Under hela 40-talet diskuterades frågan återkommande i olika motioner.

1954 föreslog ”kommittén för utredning av högertrafik” en övergång till högertrafik 1959. Det blev en intensiv debatt kring frågan. De som ville ha högertrafik menade att ökad internationell trafik, och trafiksäkerhetsskäl, talade för. De som ville ha kvar vänstertrafiken framförde att högertrafiken var farlig, onödig och orimligt dyr.

Socialdemokraten Nancy Eriksson blev legendarisk med sitt uttalande: ”Är det gamla mor som skall dö? Är det dina barn som skall offras – den dag vi bokstavligen vadar i blod på våra vägar?”

Debatten utmynnade i att man beslutade att en folkomröstning i frågan skulle hållas 1955. Folkomröstingen blev en katastrof för högertrafikivrarna. Endast 53% av de röstberättigade deltog. 82,9 % röstade nej, och bara 15,5 % röstade ja.

Efter detta misslyckande bildade ett antal högertrafikentusiaster ”Föreningen för högertrafik”. Det var en blandning av politiker, professorer, organisationsmänniskor osv. Eller vad sägs om LO-ordföranden August Lindberg (ordf), konstnären Bengt Almqvist, trafikprofessorn Bo Björkman (som fortfarande var aktiv när jag började i branschen), generalsekreteraren i Fotbollsförbundet Holger Bergéreus, ordf i Målsmännens Riksförbund Rosa Hellström Olsson osv.

Genom idogt arbete med information, och vad vi idag skulle kalla lobbyverksamhet, lyckades man att påverka opinionen. 1960 var ”bara” 68% emot högertrafik. 1960 antog Europarådet en resolution där man upplyste Sverige om ”önskvärdheten av enhetlig trafikriktning i Europa”.

1960 motionerade 16 riksdagsmän om en skyndsam utredning av frågan. Den 2 december 1960 utsågs överdirektören i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Gösta Hall, som sakkunnig och utredare av kostnaderna för omläggning till högertrafik.

Hans utredning avlämnades den 31 oktober 1961. I februari 1963 rekommenderade Nordiska rådet Sveriges regering att snarast vidta åtgärder för högertrafikens införande i landet. Den 15 februari 1963 lämnade Kungl. Maj:t till riksdagen en proposition om principbeslut för övergång till högertrafik. Riksdagen beslöt den 10 maj 1963 att högertrafikomläggningen skulle genomföras. Beslutet skedde med stor majoritet. Sammanlagda antalet röster för båda kamrarna var 294 ja och 50 nej.

För att införa högertrafik tillsattes en särskild kommission som efter 1965 leddes av Lars Skiöld, som efter införandet blev förste generaldirektörern för det nyinrättade Trafiksäkerhetsverket TSV. (TSV fanns kvar till 1993 då det gick upp i Vägverket).

Under åren fram till 1967 arbetade man intensivt med såväl ombyggnad och information.

Åtskilliga trafikplatser måste byggas om. Man fick byta ut 360 000 vägmärken och sätta upp 130 000 påminnelseskyltar. Spårvagnar och bussar fick byggas om eller bytas ut.

Trafikomläggningen skedde natten till den 3 september 1967. Körförbud rådde mellan klockan 01.00 och 06.00. Endast nyttotrafiken (bussar, taxi, utryckningsfordon, dispensfordon samt de fordon som behövdes för omläggningen) tilläts köra under förbudstiden.

Både före, under och efter 3 sept rådde nedsatt tillåten hastighet. Paniken och blodsutgjutelsen lyste med sin frånvaro och allt flöt väl. Under resten av året sjönk dödsolyckorna i trafiken dramatiskt och för hela 1967 redovisades 236 färre dödsoffer än året innan.

Idag skickar vi ett tack till de personer som klokt lobbade för att Sverige fick högertrafik.

Källor:
Andréasson R, Gawell J, Gerentz S, 1997, Bilismens gemombrottsår i Sverige – om nätverken, aktörerna och spelet mellan organisationerna, företagen och myndigheterna, Uppsala Publishing House

Vägverkets webbplats

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
1 kommentar
  1. Anonymous
    Anonymous says:

    Hittade din artikel av en händelse, drygt fyra år för sent antar jag, men vill ändå påtala att det närmast var Karl XII:s nyck om att införa högertrafik som var oförklarlig. Efterlevnaden lär inte ha varit den bästa och det är väl den självklara förklaringen till att vänstertrafik föreskrevs 1734. Ur beteendevetenskaplig synvinkel är vänstertrafik naturlig för högerhänta samt en del vänsterhänta personer – en betryggande majoritet således – och på 1700-talet gjorde folk fortfarande som de fann naturligt, det vill säga väjde åt vänster vid möte. Enligt vissa uppgifter kan delar av Frankrike ha varit ett undantag, men ingen vet säkert. Därefter infördes högertrafik i stora delar av Europa i samband med Franska Revolutionen – högertrafik var annorlunda, därmed revolutionärt – krigsprojekten anordnade av Napoléon Bonaparte och under 1900-talet bland annat genom försorg av herrar B Mussolini på 1920-talet samt A Hitler på 1930-talet. Såvitt känt har högertrafik aldrig genomförts på grund av att befolkningen i ett visst område krävt så, utan av elitister som av olika skäl tror sig veta bättre än alla andra. Kort sagt kan man sammanfatta när detta skrives att ni i Sverige tillbringat drygt 44 år på fel sida av vägen, men det torde du väl i egenskap av trafikexpert vara medveten om.
    Mvh Vänstertrafikant

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *