Augustvinnare och mobilitet

”Jag växte upp i Eslöv. Den lilla orten i skuggan av Malmö och Lund. I Eslöv fanns inte mycket som kunde hjälpa mot omdömet ”Sveriges tråkigaste stad”. Ett omdöme den fått av en man vid namn Hans Ostelius. Men under hela min uppväxt doftade det bostongurka och pommes frites från Felix, grävmaskinsolja från Åkermans och Salubrin från Salubrin. Min pappa var chef för det stora Domusvaruhuset. Han slog oss inte, men försåg oss med O´boy, Raketost, Kalles Kaviar och Nya Zingo med chokladsmak……”

Om jag aspirerat på att skriva en bok som skulle ha chansen att få Augustpriset skulle jag börjat ungefär så här. Att name-droppa produkter och företeelser som luktar 50- och 60-tal verkar vara ett nödvändigt kriterium för att komma ifråga.

Idag har jag tillbringat några timmar på stranden med att läsa Augustvinnaren 2006, ”Svinalängorna” av Susanna Alakovski. Det är den tredje Augustvinnare jag läser som handlar om uppväxtåren och har massor av tidstypiska produktnamn och företeelser för att vi alla skall känna igen oss och tycka att boken är sååå bra. Juryn måste vara i min ålder och uppväxt under 50- och 60-talet

Tyvärr hade jag inga föräldrar som söp, och knappast några av deras vänner heller. Men det fanns några original i Eslöv, Nils Agare, Långe Ernst och Korvahelge till exempel. Men det hade nog inte räckt….

Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”, Torbjörn Flygts ”Underdog”och nu alltså Susanna Alakovskis ”Svinalängorna” handlar alla om uppväxtåren, och droppar produkter och företeelser på liknande vis för att vi alla skall känna igen oss. Niemis är klart intressantast. Och den bästa Augustvinnare jag läst är förresten Carl Johan Wallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia”.

Svinalängorna har ett coolare namn än vad boken är. De första två tredjedelarna handlar om hur föräldrarna och deras vänner super och knullar. Den sista tredjedelen bara om helvetet när föräldrarna övergått till att bara supa.

Helt OK för några timmar på stranden, men Stieg Larssons två första böcker jag också läst denna vecka funkar lika bra som socialreportage. Och sonens deltagande i matchrace med Laser var minst lika spännande. Det gick bra.

I morgon bitti 07.15 går bussen till flygplatsen i Bastia. Då är vår första charter-semester på väldigt länge över. Helt OK att resa på detta sätt när man är utarbetad och inte orkar med den sedvanliga planeringen. Och maten är som sagt fantastisk här på Langley. I kväll blir det ankbröst som huvudrätt, och jag såg att de i efterrätten ingående jordgubbarna var marinerade i den lokala aperitifen ”Cap Corse”. Bara en sån sak!

Och så har BIL-Sweden haft seminarium om rörligheten, som man känner är hotad. Och Johan Hakelius (som pariodieras effektivt och elakt i Stieg Larssons böcker) tycker det är påvert att det inte längre finns visioner om flygande bilar.

Rörligheten är defintivt inte hotad. Den är större idag är någonsin. Problemet är som jag skrivt hundra gånger: Det handlar inte om rörlighet. Det är tillgängligheten som är det viktiga! Rörligheten är bara ett medel, tillgängligheten är målet!

Länk:
BIL Sweden om rörligheten

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
2 kommentarer
  1. Susanne
    Susanne says:

    Tänka sig så olika tankar man får om litteratur beroende på vilka uppväxtförhållanden man haft.

    Jag växte liksom du upp i Eslöv på 60-talet och minns också de original du nämner. Jag bodde t.o.m. i det hus som revs för att det stora, nya Domusvaruhuset skulle få plats. Det hus som revs saknar jag inte; det var alldeles för nedgånget och omodernt, med utedass och vattenrör där vattnet frös under kalla vinter. Ett av originalen du nämner frekventerade ofta kvarteret – med flaskan i hand. Han blev senare överkörd av tåget när han i fyllan och villan hamnade på spåret vid fel tillfälle.

    Just denna uppväxt och dessa erfarenheter gjorde att jag kände igen mycket i Susanna Alakoskis bok. Och det var inte alla produktnamnen utan snarare skildringen av uppväxten i miljonprogrammets nya och ”lyxiga” bostäder jag reagerade starkast på. Även jag tog del av det genom att vi, när Domusvaruhuset skulle byggas, fick flytta till Eslövs miljonprojekt: Bergaområdet, som än idag inte ses med speciellt blida ögon, utan fortfarande döljer många sociala problem. Stämpeln som socialt utsatt område sitter där den sitter.

    Att boken Svinalängorna fick Augustpriset för sin skildring av människors liv i ett av dessa områden tycker jag inte är mer än rätt. Utsatta människors förhållanden ska också få lov att skildras och göras synliga. Dessutom tycker jag det är ypperligt att någon som haft en sådan uppväxt faktiskt tar sig tid att skildra den och på så sätt bevisa att det går att ta sig ur misär och göra den så omtalade klassresan. Ett exempel som kanske kan få andra att ta tag i sig själv, vem vet. Förringa inte betydelsen av den här typen av litteratur!

    Övriga böcker du nämner har jag också plöjt och håller absolut med dig om ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Det är en underbar historia, men i en helt annan klass än de övriga. Båda typerna av litteratur behövs!

    (Lite sen kommentar, men jag kunde inte låta bli att skriva den.)

    Svara
  2. Christer Ljungberg
    Christer Ljungberg says:

    Tack för din kommentar!

    Jag menade inte att skildringen var ointressant, eller dålig, eller oviktig bara att den gemensamma nämnaren var uppväxten kryddad med lite produktnamn.

    Eländet, och jobbet att ta sig ur det var ju bra skildrat. Och viktigt!

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *