Om trafikåret 2006

Sedan fyra år tillbaka skriver jag varje år vid den här tiden en krönika om trafikåret föregående år. Det blev en sådan även i år. Trenden har varit att jag för varje år vidgat perspektivet i krönikan. Det är inte så konstigt, eftersom synen på trafik och transporter som del av ett större system – snarare än som isolerade företeelser – med åren vuxit sig allt starkare. Och då inte bara hos mig.

En sak som tvingat fram en vidgad syn är tveklöst klimatförändringarna, som utgör en röd tråd i krönikan.

Den bygger mycket på det som jag diskuterat här på bloggen under 2006 – om nu någon skulle råka känna igen sig.

Jag emotser tacksamt kommentarer!

Länk:
Krönikan om trafikåret 2006

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
1 kommentar
  1. Marten D
    Marten D says:

    Tack för en trevlig årskrönika Christer! Dina synpunkter är alltid inspirerande att läsa.
    Vad gäller regionförstoring är jag tveksam till nyttan av att förhålla sig till det – för mig framstår det snarast som ett samhällsfenomen som inträffat oavsett vad vi tycker eller om länsgränserna ändras. Själv pendlare och gift med en pendlare har jag funnit att det snarast bara ”blev så”. Det var alltså inget man valde genom ett aktivt beslut utan snarast en följd av vald utbildning, karriär och fritidsintressen, långt tidigare. Att fråga någon myndighet om lov eller synpunkter har inte varit aktuellt. Att min fru bryter en läns- och regiongräns är inget hon bryr sig om, även om det då och då ger henne problem i form av bisarra tågtider eller problem när hon skall ha biljetter.
    Istället för genom normativa ställningstaganden påverkar myndigheterna pendlingen, och därmed den reella regionförstoringen, genom suboptimeringar, typ biljettzoner, skatteregler, tågbyten etc. Vad de tycker om regionförstoringen som sådan är dock inget som får genomslag då det är en rad enskilda beslut som styr.
    Ser man detta från pendlarens behov kan man önska sig förbättringar i form av ett enhetligt biljettsystem för järnvägarna, avdrag för pendlingsresor utan höjt schablonavdrag, längre tågsätt och tåg som trafikerar längre sträckor och därmed ge färre byten. Men om vi fortsätter pendla beror slutligen på en individuell bedömning om ”det lönar sig” utifrån både ekonomiska och emotionella överväganden.
    Ser man det från myndigheternas synpunkt – vad skall vi göra med regionförstoringen – uppstår ett dilemma som liknar ditt resonemang om motorvägar. Skall man understödja ett resande som främjar ekonomin och den enskilda trivseln, men oavsett andra individuella och samhälleliga vinster trots allt leder till mer resande och därmed mer energikonsumtion och koldioxidutsläpp i nominella tal?
    Liksom du inser jag ju behovet och värdet av pendlingen (jag utövar den ju själv, bl a av ekonomiska skäl) men jag kan inte låta bli att fråga mig om den därför inte har nackdelar och hur dessa slår på en global nivå.
    Nå, en konkret fråga jag har är hur du ser på den tydligen akuta situationen längs med stambanan i Skåne och stråket Stockholm-Gävle i Uppland, där spår- och tågkapaciten är nästan fullt utnyttjad. Är det möjligt att verkligen få en överflyttning till kollektivtrafik utan fler spår och utan att väcka en ekonomiskt och kulturellt stark opinon i spårnära samhällen?
    Kritiken mot fler spår i både Lund och Åkarp, bussar i Lunds centrum osv, tyder på att det redan kan vara svårt att driva igenom beslut som slår mot kapitalstarka grupper, bosatta nära sina arbetsplatser. Spårdiskussionen i Stockholm visar ju också på att det handlar om väldigt mycket pengar för staten. Vågar man?
    Hälsn
    MD

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *