Är fyrstegsprincipen en Potemkinkuliss?

Vägverket, och även Banverket, har under senare år försökt införa en planeringsprincip som går under namnet fyrstegsprincipen. Principen säger att när det finns behov av ny vägkapacitet (eller järnvägskapacitet) så skall åtgärderna analyseras enligt den s.k. fyrstegsprincipen, vilket innebär en analys i följande ordning:

  1. Åtgärder som kan påverka transportbehovet och val av transportsätt
  2. Åtgärder som ger effektivare utnyttjande av befintligt väg-/järnvägsnät ochfordon
  3. Begränsade ombyggnadsåtgärder
  4. Nyinvesteringar och större ombyggnadsåtgärder.

För alla oss som tycker om effektivitet, rationalitet och hållbarhet i planeringen framstår principen som god. Innan man använder resurser på att bygga nytt, kolla om man kan effektivisera användningen av den infrastruktur som redan finns.

Nu har SIKA, Statens Institut för kommunikationsanalys, på uppdrag av regeringen, analyserat om de båda verken följt principen, och om den gjort nån nytta. Svaret på båda frågorna är nej.

”Sammantaget tvingas SIKA mot denna bakgrund dra slutsatsen att fyrstegsprincipen i den långsiktiga infrastrukturplaneringen främst har haft funktionen att ge allmänheten ett intryck av att planeringen har bedrivits förutsättningslöst och allsidigt fastän detta aldrig har varit vare sig möjligt eller avsett. Fyrstegsprincipen kan därmed enligt vår mening med fog sägas ha fyllt rollen som en infrastrukturplaneringens Potemkinkuliss.”

I en mångordig, traditionellt välskriven och omfattande, SIKA-rapport avfärdar man i princip hela idéen med fyrstegsprincipen. SIKA säger det dom brukar säga, att mjuka metoder för att påverka beteenden inte ligger inom Vägverkets verksamhetsområde, att det är frågan om Vägverket kan och skall syssla med sådant, och att det ändå inte fungerar. Problemet är att ett framtida hållbart samhälle, med ett hållbart transportsystem, kräver icke traditionella lösningar, och inte bara traditionella ”predict-and-provide”-lösningar.

Steg 1 och 2 i fyrstegsprincipen kräver samverkan mellan en stor mängd aktörer, och därför behövs ökad kunskap inom verken om hur detta kan åstadkommas. Ensidigt stuprörstänkande fungerar inte i det hållbara samhället. Användningen av fyrstegsprincipen behöver utvecklas – inte avvecklas!

På något ställe i rapporten kan man hitta en sådan vinkling, men sen hemfaller man i den vanliga trallen om att det enda som fungerar är samhällsekonomisk analys. Men fyrstegsprincipen säger inte att man inte skall göra en sådan analys. Som jag ser det är fyrstegsprinipen just en princip för hur man bör tänka vid planering – att först se på effektiviseringar innan man per automatik bygger nytt. Och då är fyrstegsprincipen viktig som hjälp vid alternativgenerering. Sen måste naturligtvis nyttan med de olika alternativen beräknas – för att man skall kunna se hur långt man behöver gå längs de olika stegen.

Problemet är att det saknas kunskap hos verken om vilka typer av åtgärder som finns i steg 1 och 2, och effekterna av dessa. Senare års forskning visar att dessa typer av åtgärder i många fall uppvisar en högre kostnads/nytto-kvot än många traditionella åtgärder.

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
0 kommentarer

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *