En sprawlig bok om sprawl

Har ägnat söndagseftermiddagen åt att läsa ut Karl Olov Arnstbergs bok ”Sprawl”. Som alla som sysslar med planering vet är sprawl lika med stadsutglesning.

Etnologiprofessorn Karl Olov Arnstberg skriver om sprawl och istället för att ge några svar försöker han förklara, beskriva och få oss att förstå varför det blivit som det blivit. Som humanist intar han en beskrivande och diskuterande hållning, långt från den som planerare och arkitekter brukar ha när man diskuterar sprawl. Han vänder och vrider på företeelsen, och än slank det hit och än slank det dit. Fast helt i diket kör han inte, trots en del faktamissar.

Arnstberg tar inte ställning för eller emot sprawl, men visar på att den är ohållbar ur ett ekologiskt perspektiv. Man hittar också några intressanta sentenser som: ”…människan har blivit slav under sitt eget välstånd”, ”nu när vi har nått fram till det goda samhället, så vet vi inte var vi skall bege oss”.

Själv önskar jag mej att när man analyserat och diskuterat fenomenet i en hel bok så skulle det komma några idéer till lösningar på slutet. Det gör det inte. Om inte forskare som vänt och vridit på frågan i stora EU-projekt som Urbs Pandens kan komma med sådana idéer, vem skall då göra det?

Men som en belysning av fenomenet sprawl fungerar boken utmärkt och kan rekommenderas.

Själv är jag övertygad om att det går att hitta vägar att hantera sprawl, genom antecipatorisk planering, (planering inför en okänd framtid, i samspel med de aktörer som formar den), mobility management och genom ekonomiska incitament som gör det klokt att välja rätt.

Se också mitt inlägg den 30 jan om betongöar.

Share on Pinterest
There are no images.
Dela med dina vänner:










Submit
2 kommentarer
  1. janwiklund
    janwiklund says:

    Arnstbergs bok har väl sina positiva sidor men åtminstone en sak tror jag han har fel i – att ”vi människor” har valt utglesning och att planerarna bara har hakat på.

    Åtminstone var det så i Stockholm att när Hammarbyhöjden och Traneberg byggdes så ville ingen flytta dit. Folk ville bo centralt. Byggbolagen måste locka med gratishyror för att få hyresgäster.

    Och idag är det ju så att de mest attraktiva stadsdelarna är de mest centrala. Fast det är förbjudet att bygga till dessa som man bygger till Lleida eller Mollerussa i Spanien, med kvarter till kvarter.

    Jag tror att utglesningen beror på följande:
    – fastighetsspekulation. Man får högre markvärdestegring om man bygger på billig perifer mark.
    – vägbyggen. Om vägarna är snabba gör det inte så mycket att man tvingas bo perifert (trots att man egentligen inte vill)
    – sjuk ideologi i stadsplanerarkretsar i början av 1900-talet – att man utgick från att folk stinker och att det måste vara så mycket avstånd som möjligt mellan. Som exemplet med Traneberg och Hammarbyhöjden ovan visar var detta inte en folklig föreställning dock.

    Jan Wiklund

    Svara

Lämna gärna en kommentar

Vill du gå med i diskussionen?
Dela med dig av dina synpunkter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *